Jag kan inte förlåta mig själv för hur jag har bettet mig mot er på sistone. Det är jobbigt att leva med en sådan pina, för ni är värda mer. Jag måste börja hantera nutida situationer på ett bättre och mer moget sätt och tänka efter innan jag agerar. Jag tvivlar alldeles för mycket på vad jag har och inser inte vad det är jag hade innan jag står ensam och förlorad med det. Jag är trött på hur jag behandlas. Känns som att jag slösar bort tid och ansträngningar på de som inte uppskattar och tar åt sig av det jag försöker ge. Jag vill ingen ont, men ogillar jag mina villkor jag behandlas utefter är det inte mer än rätt att övergå till det jag tycker känns rätt och bra. Jag är varken sur, ledsen eller arg, kanske på mig själv, men den stil jag medverkat i alldeles för länge når inte upp och plats för den jag är och jag känner mig otillräcklig och orättvist behandlad. Jag gör mina egna val, men jag är bara mänsklig och allting blir inte alltid som jag förväntar sig. Man måste antagligen misslyckas, bryta ned och uppnå den skitgraden som känns piss för att inse felet med den handling man gjort. Det är ingens fel. Men någonstans kan man ändå inte låta mönstret som sakta men säkert följer sin krokiga spiral fortsätta, för det gör ont och man själv förlorar bara på det. Jag vet vad jag vill och jag tänker vara den jag är. Jag tänker inte gömma mig själv bakom en osäker skugga för att verka cool och självsäker. Tycker någon jag är töntig, så är det okej, då är det jag, Emma, den töntiga tjejen. Då är jag i alla fall Emma, den töntiga tjejen, som är sig själv, men står för sin töntighet och gillar sig själv. Bättre än Emma, den skepnad av någon annans spegelbild som anstränger sig för att passa in för att få "vara med".

Jag tänker jobba med mig själv och försöka komma framåt och må bra med mig som person. För jag är ingen cool brud som skiter i skolan, gillar att vara ute alldeles för länge mot mina egentliga regler och är spydig mot allt och alla för att verka som en. Jag är den där tjejen som bryr mig mest av allt om skolan, får panik för ett godkänt betyg, ångest för felaktiga stavningar och är jag dum mot en annan person får jag sådan magont att jag tillslut mår illa. Jag är inte perfekt, men jag kan inte jobba med att komma undan mina bristningar om jag inte accepterar mig själv för den jag är först. Jag kan inte umgås med människor som får mig att känna mig otillräcklig, nerstampad och underskattad. Jag vill hitta människor som tycker jag är kul, behandlar mig med respekt och gillar mig för den jag är. Jag respekterar er. Jag respekterar bara inte sättet ni hanterar spänningar och komplicerade situationer på. Ni är bra människor och jag vill er inget illa. Jag vill inte avsluta någonting, jag vill bara finna ett hopp och en trygghet så jag kan börja bygga upp ett starkt och självsäkert beteende på, och jag är osäker på att jag hittar den självgodheten i en miljö av osäkerhet och obehagliga sammanhang. Det grundar sig inte på det sätt jag blivit behandlad på, snarare tron på mig själv jag själv varit osäker på.