11:e December – Mina föräldrar


Jag börjar med min pappa. Han heter Åke Andersson, är boende i Eskilstuna, nyinflyttad i ett stort nytt hus faktiskt med sin nya tjej och hennes tre söner och är åldrad till 46 år. Han är en rolig, snäll och klok pappa som alltid varit sådär engagerad i mig och mina syskons uppväxt. Har alltid hittat på saker med mig, min syster och min brorsa, inte bara för att våran skull, utan för att han också har tyckt att det varit kul. Det är nog därför vi har haft det så roligt åren igenom. Blir så glad när jag tänker tillbaka på min tidigare barndom, för min pappa har verkligen bidragit till mycket roliga inslag. Jag är dock bara här varannan helg, vilket är synd, och ännu mer eftersom att det blir färre för varje gång. Ibland kan det dröja mer än två veckor innan jag tar tummen ur röven och sätter mig på tåget hit. Det har ingenting med pappa att göra, absolut inte, det är bara det att jag inte har så mycket att göra. Jag blir lätt så uttråkad och efter en efterlängtad helg är man oftast mer sugen på att träffa kompisar, kanske festa och ha kul, än att sitta utan sysselsättning, vänner och nyheter. Besöken hit blir därför ganska få.. Det blir det däremot ändring på till gymnasiet. Då flyttar jag hit till nya huset, höjda månadspengar, ny familj, nytt rum, nya vänner och en del förändringar med nya förhoppningar om framtiden. Det ska bli skönt att komma bort från storstaden och vila ut ett tag. Framför allt ska det njutas av bråkfria dagar och att ha en pappa till hands. Någonting jag länge saknat och har varit en stor orsak till att Stockholmsflytten gjort mig osäker. 


Min mamma då. Jag och min kära moder bråkar rätt rejält för tillfället, men jag ska försöka göra detta om henne tillräckligt rättvist och snällt ändå. Min mamma, Lena 41, är en omtänksam, snäll och mycket givmild person som alldeles säkert älskar sina barn väldigt mycket. MEN hon lider tyvärr av någonting som heter "jag kan inte acceptera mina fel och brister" och även av något som kallas "felaktig användning av argumentation och ordval i bråk". Det är riktigt irriterande och jag är så otroligt ledsen, arg och besviken på henne och orsaken till varför vi bråkar just nu. Jag orkar inte bo hemma, men jag kan inte flytta till pappa nu eftersom att det stör studier, vilket jag inte är beredd att göra, så jag är bosatt med bråk, irritation och spänd stämning dygnet runt.. Men hon är, trots sina sämre sidor, en fin och speciell mamma. Hon har alltid skämt bort mig med kärlek och fått mig att känna mig värdefull. Det är jag tacksam för och jag gillar henne väldigt mycket. Det som krockar är det att vi är så otroligt lika. Både jag, min syster och min mamma. Jag ser likheten mellan oss mer för varje dag och det är till många delar väldigt frustrerande. Vi agerar lika i bråk, alla tre är lika trångsynta och är självupptagna i konflikter, vilket gör det extra svårt för den som bidrar till att bråket fredlagas. Men hon är en snäll person som oftast sprider glädje och lycka. 


Jag älskar båda mina föräldrar väldigt mycket och skulle inte för något i världen vilja byta ut dem. Jag gläds åt jag har en sån fin mamma och pappa och kan vara stolt över att kalla dem för det jag idag gör. Även om dem har brister och gör sina fel, gör dem sitt bästa och jag kan inte alltid kräva det jag vill. Jag tycker det är jobbigt och trist att jag står i mellan mina föräldrar som jag gör. De pratar inte med varandra och jag har alltid haft ett tungt hjärta över att jag bor hos mamma istället för pappa. Men när jag var liten och fick det val jag fick, såg jag bara nya, fler och roliga kompisar som en jättekul idé. Jag var för liten för att förstå allvaret och konsekvenserna. Flytten mellan Eskilstuna och Stockholm har, när jag tänker efter, varit en väldigt jobbig sak i mitt liv och jag tror inte mamma och pappa riktigt förstår eller ens brytt/bryr sig om hur jag känt för den. De har många gånger varit för upptagna med att göra varandra avundsjuka eller hämnas. Det har påverkat mig mycket och jag känner mig idag förvirrad. Jag skulle vilja att mina föräldrar kunde ha ett normalt förhållande till varandra, innebärande jämna telefonsamtal och kontakt som inte är bråk i mellan. Att båda låter mig bo som jag vill. Accepterar och stödjer mina val. Kanske att jag kunde bo hos ena föräldern ena vecka och den andra veckan därefter. Att jag pendlade mellan dem och slipper vara mindre hos en än en annan.


Att ha vetat att jag har en förälder som jag kan bo hos bara jag "sviker" den andra är nog det jobbigaste av allt det här. Eller att jag överhuvudtaget har varit tvungen att välja mellan att bo mer hos mamma än pappa, eller tvärtom. Att jag stått med ena foten i varje stad, i varje hem.. 


Oj, nu kom jag ifrån mitt ämne lite, men det är skitsamma. Det får stå lite för min uppväxt med.